stlucia.blogg.se

I fredags hade jag lunch med Mic, en gammal vän från första terminen här i Australien. Vi satt ned i det gröna gräset (som jag inte är allergisk mot i Australien! =D) i the great court. Efteråt tänkte vi att det nog skulle funka för han att smuggla in mig på gymet så vi sprang hem till hans hus för att byta om, tog bilen till gymet (för australiensare är lata) och gymmade. För första gången på över en månad *lycka*. Eftersom Mic skulle till Melbourne efteråt gick han hem innan mig. 2 timmar innan hans flyg gick upptäckte jag till min förtvivlan att min telefon var borta.

"Åh nej, inte min underbara 7 år gamla Nokia som min ömma fader gav mig" gick tankarna *ironi*. Sprang tillbaka till Mics hus, knackade förtvivlat på dörren. Ingen hemma. Jaja. Får väl klara mig utan telefon en vecka då tills han kommer tillbaka, fullt övertygad om att den måste trillat ut i hans rum.

'

Lunkar hem. Ber Silje (min norska housemate) att ringa min telefon.

- I think Karsten has it. I just read that on facebook.

'

Så vad lärde vi oss utan denna kortversion av försvunnen telefon. Jo. Om man har en tillräckligt gammal och omplåstrad (litterärt omplåstrad med silvertejp) telefon. Då har man ingenting att förlora eftersom att ingen vill stjäla den. Skulle man tappa den i vattnet eller råka ha sönder den har man ändå inte förlorat sålika mkt (som min kompis Ross gjorde som tappade sin iphone i kontaminerat vatten samma dag).

Slutsats: Ha aldrig en telefon som är nyare än 5 år och som inte är omplåstrad med silvertejp!